Italien

Repubblica italiana

(Flagga)	(Statsvapen)
Nationellt valspråk:
Nationalsång: 'Fratelli d'Italia'
Huvudstad	Rom 13,7°N, 100,5°E
Största stad	Rom
Officiellt språk	italienska1
Statsskick President	republik
Självständighet • Deklarerad • Erkänd	Italiens enande 17 mars, 1861 17 mars, 1861
Yta • Totalt • Vatten	301 230 km² (69:e) 2,4 %
Folkmängd • Totalt • Befolkningstäthet	58 133 509 (23:e) 197,5 inv/km² (40:a)
BNP (PPP) • Totalt 2006 • Per capita	$1 727 000 miljoner (8:e) $29 700
Valuta	Euro (€)2 (EUR) (tidigare Lire)
Tidszon	UTC +1
Topografi • Högsta punkt • Största sjö • Längsta flod	Monte Bianco 4 810 m ö.h. Lago di Garda 370 km² Po 652 km
Nationaldag	2 juni
Landskod	IT, ITA
Landsnummer	+39
1 Franska är officiellt språk jämte italienskan i Valle d'Aosta; tyska är officiellt språk jämte italienskan i Sydtyrolen. 2 Före 1999: lira.

Italien

Italien (på italienska Italia eller officiellt Repubblica italiana) är en republik i södra Europa bestående av en stövelformad halvö, den Apenninska halvön, området närmast norr om denna halvö samt öarna Sardinien och Sicilien i Medelhavet. I norra Italien ligger bergskedjan Alperna, och där gränsar landet till Frankrike, Schweiz, Österrike och Slovenien och maritimt med Kroatien och Albanien över Adriatiska havet. De självständiga staterna Vatikanstaten och San Marino är enklaver och ligger inom Italiens gränser.

Historia

Italien blev en stat 1861 när halvöns småstater och Bägge Sicilien införlivades med kungariket Sardinien (bestående av Sardinien och Piemonte), under kung Viktor Emanuel II av huset Savojen. Ledarna för de italienska enhetssträvandena - risorgimento - var Sardiniens premiärminister Cavour och frikårsledaren Garibaldi.

Det parlamentariska styret försvann under det tidiga 1920-talet, då Benito Mussolini etablerade en fascistisk diktatur. Det fascistiska Italien ingick en allians med Nazityskland vilket ledde till att Italien besegrades i andra världskriget då Axelmakterna föll mot de allierade. 1946 ersattes monarkin med en republik efter en folkomröstning. 1948 infördes en ny konstitution som gjorde Italien till en parlamentarisk demokrati.

Från 1947 till slutet av 1980-talet dominerades det italienska politiska livet av det kristdemokratiska partiet (Democrazia Cristiana), genom mittenkoalitioner till 1963 och därefter genom mitten-vänsterkoalitioner med socialistpartiet.

I början av 1990-talet skakades Italien av en omfattande politisk kris och korruptionshärva vilket fick till följd att den första republiken gick i graven och ersattes med en andra, genom omfattande ändringar av 1948 års författning avsedda att skapa stabila majoriteter i parlamentet (1993) och överföra maktbefogenheter till regionerna (2001).

Italien är en av Natos och EU:s (EEC:s) ursprungliga medlemmar.

Geografi

Det italienska statsterritoriet har en yta av 301 328 kvadratkilometer. Italien har i medeltal 192 invånare per kvadratkilometer. Befolkningstätheten är mycket varierande beroende på den stora förekomsten av berg och alper.

• Högsta punkt: Monte Bianco de Courmayeur, 4 748 meter över havet
• Lägsta punkt: havsytan (0 meter) över havet
• Naturtillgångar: kol, kvicksilver, zink, marmor, asbest, naturgas, fisk, odlingsbar mark
• Italiens längsta floder är Po och Adige
• Bergkedjor i Italien: Alperna, Apenninerna

Klimat och miljö

I Italien råder medelhavsklimat utom längst i norr, där klimatet är alpint och i söder där det ärtepererat I vissa delar av landet förekommer jordbävningar, laviner, vulkanutbrott och översvämningar.

Några av Italiens miljöproblem är luftföroreningar från industrier, förorenade floder och kustvatten och att hanteringen av det industriella avfallet är undermålig.

Politik

Enligt Italiens författning från 1948, med senare ändringar, delas den offentliga makten mellan de lagstiftande, verkställande och dömande makterna. Statsöverhuvud är Republikens president (Presidente della Repubblica), som väljs på sju år av parlamentet i förenad session med ett litet antal regionala delegater.

Den lagstiftande makten utövas av det nationella parlamentet, de regionala parlamenten, och i Trentino-Alto Adige av provinsparlamenten för Trento och Sydtyrolen. Den verkställande makten utövas av centralregeringen, de regionala regeringarna, provinserna och kommunerna. Den dömande makten utövas av de oberoende domstolarna.

Det nationella parlamentet är ett tvåkammarparlament, som består av deputeradekammaren och senaten. Parlamentet väljs i allmänna och direkta val i en blandning av majoritetsval och proportionella val. Enligt lagen från 1993 tillsätts 75% av parlamentsplatserna genom majoritetsval i enmansvalkretsar, och de återstående 25% tillsätts på proportionell basis.

Centralregeringen, (Consiglio dei ministri), som leds av premiärministern (Presidente del consiglio dei ministri). Presidenten nominerar premiärministern, som föreslår de andra ministrarna (formellt utnämnda av presidenten). Regeringen måste ha stöd av båda kamrarna i parlamentet.

Det italienska rättssystemet är baserat på romersk rätt som modifierats genom Code Napoléon och senare lagstiftning. Efter andra världskriget fick Italien en författningsdomstol, Corte Costituzionale, som prövar om lagar är förenliga med grundlagen.

Alla italienska medborgare över 18 år har rösträtt till deputeradekammaren och alla från 25 år till senaten.

Administrativ indelning

Huvudartikel: Italiens regioner och provinser

Enligt den nya lydelsen av 1948 års författning består Italien av kommuner, provinser, storstäder, regioner och staten. Kommuner, provinser, storstäder och regioner är självständiga organ med egna maktbefogenheter och funktioner fastställda i författningen.

Maktfördelningen mellan staten och regionerna har förändrats, så att alla befogenheter som inte uttryckligen tilldelats staten i författningen, tillkommer regionerna. Staten har dock i många frågor befogenhet att lagstifta om generella principer, verkställigheten av dessa principer beror sedan på regional lagstiftning.

De regionala parlamenten utövar regionernas lagstiftande makt. Varje region har rätt att lagstifta om sitt eget styrelseskick och om andra regionala angelägenheter. Regionernas verkställande makt utövas av de regionala regeringarna. Författningsdomstolen avgör om regionerna överträder sina befogenheter. Regionerna kan också stämma staten inför denna domstol om de anser att staten överskrider sina befogenheter.

Provinserna och kommunerna förvaltar sina egna angelägenheter inom ramen för statens och regionernas lagstiftning.

Provinserna styrs av valda provinsfullmäktige och provinspresidenter. Provinspresidenten är direktvald i majoritetsval, med en andra valomgång för att avgöra valet mellan de två kandidater som fått mest röster.

Kommunerna styrs av valda kommunfullmäktige och borgmästare. Borgmästaren är direktvald i majoritetsval, med en andra valomgång för att avgöra valet mellan de två kandidater som fått mest röster.

Italien är indelat i 20 regioner: Abruzzo, Valle d'Aosta, Apulien, Basilicata, Kalabrien, Kampanien, Emilia-Romagna, Friuli-Venezia Giulia, Lazio, Ligurien, Lombardiet, Marche, Molise, Piemonte, Sardinien, Sicilien, Trentino-Alto Adige, Toscana, Umbrien och Veneto. Regionerna är indelade i totalt 107 provinser (län). Provinserna består i sin tur av sammanlagt fler än 8 000 kommuner.

Politiska partier

Huvudartikel: Politiska partier i Italien

I början på 1990-talet skakade en serie skandaler, som gavs öknamnet Tangentopoli (mutstaden), det italienska politiska systemet. Konsekvenserna av den efterföljande stora polisutredningen, Mani pulite (rena händer), ledde inte bara till stora konstitutionella förändringar utom gjorde också om det efterkrigstida partipolitiska systemet. Nya partier och nya koalitioner uppkom. Till höger efterträdde mediamogulen Silvio Berlusconis Forza Italia (Heja Italien!) det kristdemokratiska partiet. Till vänster efterträdde Democratici di Sinistra (vänsterdemokraterna) kommunistpartiet.

1994 vann Forza Italia och dess koalitionspartner Lega Nord valet, men regeringen avgick efter några månader då Lega Nord utträdde. En expeditionsministär stödd av vänsterpartier och Lega Nord regerade till Romano Prodis nya center-vänster koalition vann valen 1996. 2001 vann en center-höger koalition valen och en regering ledd av Silvio Berlusconi satt vid makten under hela den femåriga valperioden. Vid valet 2006 vann Prodis samarbetspartier valet.

Ekonomi

Italien har en diversifierad industriell ekonomi med ungefär samma storlek, totalt och per capita, som Frankrike och Storbritannien. Den norra delen av landet är industriellt välutvecklad, och domineras av privata företag, medan södra Italien är mer beroende av jordbruk och har en arbetslöshet på cirka 20%. Den största delen av industrins råvarubehov och mer än 75% av energin importeras.

Arbetslösheten uppgick i hela landet till 7,7 % (2005) med stora regionala variationer. Störst var den i södra Italien med 17,7 %, minst i nordöstra Italien med 3,2 %.

Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet har Italien fört en ekonomisk åtstramningspolitik för att motsvara kraven för medlemskap i EMU och både inflationen och räntorna har sänkts.

Över 78% av energiproduktionen sker med fossila bränslen och drygt 18% av vattenkraft. Utöver detta importeras en stor mängd energi.

Skattetrycket var 41,8 % av BNP (2004).

Italien har en hög statsskuld sedan (2005) på cirka 920 miljarder dollar, ungefär (110 % av BNP).

Infrastruktur

Vägnätet är i jämförelse med andra länder mycket välutbyggt i Italien. Det var också i Italien som världens allra första motorväg byggdes. Idag finns det motorvägar som når till de flesta större städer i landet och standarden på motorvägarna är hög. Övriga vägar är däremot inte lika väl utbyggda och kan många gånger vara smala och slingriga.

Järnvägarna i Italien är även dessa är välutbyggda. Järnvägsnätet når till de flesta platser i Italien och de flesta banor är dessutom elektrifierade. Vissa huvudlinjer har dessutom banor utbyggda för snabbtåg. Italienska statliga järnvägsbolaget heter Ferrovie dello Stato, FS.

Utbildningsväsen

Förskolan

Genom förskolereformen 2004 har den italienska förskolan omorganiserats och ser likadan ut vare sig den är statlig eller privat. Förskolan är frivillig och den statliga förskolan är avgiftsfri.

Förskolan

• Scuola dell’infanzia (förskola), 3 årskurser, 3-6 års ålder

Ungdomsskolan

Skolplikt råder mellan 6-18 års ålder. Enligt Moratti-reformen 2003 kan skolplikten uppfyllas genom studier inom skolsystemet, genom lärlingsutbildning eller genom att växla mellan arbete och skola. Ungdomsskolorna indelas i grundskolor och gymnasieskolor.

Grundskolan

Grundskolan, eller Primo ciclo dell'istruzione är delade på två stadier.

• Scuola primaria (låg- och mellanstadiet), 5 årskurser, 6–11 års ålder
• Scuola secondaria di I grado (högstadiet), 3 årskurser, 11-14 års ålder

Högstadiet avslutas med en muntlig och skriftlig examen: Esame di Stato comclusivo del primo ciclo di istruzione (grundskoleexamen).

Gymnasieskolan

Gymnasieskolan eller Secondo ciclo dell'istruzione är av fyra typer, universitetsförberedande, teknisk, konstnärlig eller yrkesförberedande.

• Universitetsförberedande, 5 årskurser, 14-19 års ålder
  • Liceo classico (humanistiska gymnasier)
  • Liceo scientifico (naturvetenskapliga gymnasier)

• Teknisk
  • Istituto Tecnico (tekniska gymnasier), 5 årskurser, 14-19 års ålder

• Konstnärlig
  • Liceo artistico (konstnärliga gymnasier), 4-5 årskurser, 14-18/19 års ålder
  • Istituti d’arte (konsthantverksgymnasier), 3-5 årskurser, 14-17/19 års ålder

• Yrkesförberedande
  • Istituto professionale (yrkesgymnasier), 3-5 årskurser, 14-17/19 års ålder

Den universitetsförberedande och den tekniska gymnasieskolan avslutas med en studentexamen: esame di Stato conclusivo dei corsi di studio di istruzione secondaria superiore. Studentexamen kan efter fem årskurser avläggas även vid de konstnärliga gymnasierna. Konsthantverksgymnasierna och de yrkesförberedande gymnasieskolorna avslutas efter tre år med en yrkesexamen. Efter ytterligare två års studier kan studentexamen avläggas. Grundskolans och gymnasieskolans olika examensbevis kallas diploma; i dagligt tal menar man med detta enbart studentexamen.

Högskolan

Den italienska högre utbildningen är anpassad till Bolognaprocessen och består av tre nivåer.

• Diploma di laurea (L), 3 års grundläggande utbildning motsvarande svensk kandidatexamen.
• Diploma di laurea specialistica (LS), 2 års avancerad utbildning motsvarande den blivande svenska masterexamen.
• Dottorato di ricerca, 3 års forskarutbildning motsvarande svensk doktorsexamen.

Man har även vissa examina utanför Bolognaprocessen.

• Master universitario, en breddmagister, på grundläggande eller avancerad nivå, med ytterligare två års studier efter Diploma di laurea eller Diploma di laurea specialistica.
• Diploma di specializzazione, fördjupning efter Diploma di laurea.
• Vidareutbildningskurser, högst 1 år, för redan yrkesverksamma.

Universitet

Universitetsutbildning ges vid 77 universitet.

• 58 statsuniversitet
• 3 statliga tekniska universitet
• 14 fria universitet
• 2 universitet för utlänningar

Högskolor

Högskolorna ger en specialiserad och yrkesinriktad utbildning.

• Konstnärliga och musikaliska högskolor
  • Accademia di belle arti, 20 statliga och 27 fria konsthögskolor.
  • Istituto Superiore per le Industrie Artistiche, 4 designhögskolor.
  • "Silvio D’Amico" Accademia nazionale di arte drammatica, teaterhögskolan i Rom.
  • Accademia nazionale di danza, danshögskolan i Rom.
  • Conservatori di musica, 57 musikkonservatorier.
  • Pareggiati, 21 musikhögskolor.

• Övriga civila högskolor
  • Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom, vidareutbildar de som har examen från ett musikkonservatorium.
  • Scuola Nazionale di Cinema, filmhögskolan i Rom.
  • Istituto centrale del restauro, högskolan för restaurering i Rom.
  • Scuola per il Restauro del Mosaico, högskolan för mosaikrestaurering i Ravenna.
  • Opificio delle pietre dure, högskolan för statyrestaurering i Florens.
  • Scuola di archivistica, paleografia e diplomatica, 17 arkivhögskolor vid statsarkiven.
  • Scuole Superiori per Mediatori Linguistici, privata tolkhögskolor.
• Militärhögskolor
  • Accademia Aeronautica di Pozzuoli, flygvapnets militärhögskola i Pozzuoli.
  • Accademia della Guardia di Finanza, finanspolisens militärhögskola i Bergamo.
  • Accademia militare navale di Livorno, marinens militärhögskola i Livorno.
  • Accademia militare dell’esercito di Modena, arméns militärhögskola i Modena.
  • Scuola Ufficiali Carabinieri, karabinjärernas militärhögskola i Rom.

Demografi

Italien hade 2003 57 888 215 invånare. Av dessa var 28 068 608 män och 29 819 637 kvinnor. Det dog 42 105 personer fler än som föddes, men då invandringen var 609 580 personer, ökade befolkningen med 567 175 invånare detta år. 18 % av befolkningen bor i kommuner med mindre än 5 000 invånare; 30 % bor i kommuner med 5 000-20 000 invånare; 23 % bor i kommuner med mer än 100 000 invånare.

• Befolkningens medelålder: 41,4 år (2004)
• Befolkningens medellivslängd: 79,5 år (2004)
• Fertilitet: 1,27 barn per kvinna (2003)

Religion

Övervägande katoliker, och protestanter i norra delen, men även minoritetsgrupper av judar, muslimer och hinduer. Katolicismen är inte statsreligion längre, men genom konkordatet mellan Italien och Vatikanen 1929 och 1985 meddelas undervisning i den katolska religionen i alla skolor till de som så önskar. Vilket de flesta italienare gör.

Språk

Karta över Italiens regionala språk

Italienska är majoritetsspråk och officiellt språk. Tyska och franska har status som nationella minoritetsspråk, med tyskspråkiga skolor i Sydtyrolen och franska som läroämne i modersmål i Valle d'Aosta. Genom regional lagstiftning i regionen Friuli-Venezia Giulia har friuliska, slovenska och tyska tillerkänts status som regionala minoritetsspråk. Lagstiftning 1991-2001 har vidgat skyddet av de språkliga och kulturella minoriteternas ställning genom rätten att använda alla minoritetsspråk som undervisningsspråk i grundskolan, som talspråk i de regionala parlamenten och i provins- och kommunfullmäktige, och i de lokala domstolarna samt i den lokala förvaltningen. Provinsfullmäktige definierar inom vilka geografiska områden dessa rättigheter skall få utövas.

• Minoritetsspråk
  • tyska, 250 000 talare i Sydtyrolen (i regionen Trentino-Alto Adige).
  • franska, 100 000 talare i regionen Valle d'Aosta.
  • provensalska, 100 000 talare i regionen Lombardiet.
  • frankoprovensalska, 70 000 talare i regionerna Valle d'Aosta och Piemonte.
  • sardiska, 2 miljoner talare på Sardinien.
  • friuliska, 700 000 talare i regionen Friuli-Venezia Giulia.
  • ladinska, 30 000 talare i regionen Trentino-Alto Adige och i vissa delar av regionen Veneto.
  • grekiska, 20 000 talare. (invandrarminoritet)
  • albanska, 200 000 talare i Apulien, Basilicata, Kalabrien, Molise och Sicilien. (invandrarminoritet)
  • katalanska, 20 000 talare på Sardinien.
  • kroatiska, 3 000 talare i regionen Molise. (invandrarminoritet)
  • korsikanska, 1 000 talare i regionen Sardinien.
  • slovenska, 200 000 talare i nordöstra Italien, i området kring Trieste-Gorizia.

Försvar

Den italienska försvarsmakten består av armén, marinen, flygvapnet och karabinjärerna. Finanspolisen, Guardia di Finanza, är en militär kår underställd finansministeriet.

Försvarsmakten är sedan 2005 en yrkesarmé. Soldaterna är av två slag, yrkessoldater med tillsvidareanställning (VSP = Volontari in Servizio Permanente) och kontraktsanställda på ett (VFP1 =Volontari in ferma prefissata ad 1 anno) eller fyra år (VFP4 = Volontari in ferma prefissata ad 4 anno). VSP rekryteras bland VFP4, som i sin tur rekryteras ur VFP1. Det finns också en äldre kontraktsanställningsform (VFB = Volontari in ferma breve), där ingen har anställts sedan 2005.

Armén

Den italienska armén - Esercito Italiano - har 112 000 soldater. Den består av åtta aktiva insatsbrigader, bemannad med yrkessoldater (VSP) och kontraktsanställda (VFP4 och VFB), för internationella operationer och av tre territorialförsvarsbrigader, bemannad med konstraktsanställda (VFP1), för skydd och bevakning av den italienska statens nyckelinstitutioner. En av dessa brigader har, till exempel, till uppgift att skydda Rom och presidenten, regeringen och parlamentet.

Marinen

Den italienska marinen - Marina Militare - har 34 000 soldater. I den ingår följande större fartyg:

• 2 hangarfartyg
• 1 helikopterkryssare
• 4 jagare
• 14 fregatter
• 8 korvetter
• 7 ubåtar
• 3 landstigningsfartyg

Därtill kommer patrullbåtar, minröjningsfartyg, trängfartyg och övningsfartyg.

Kustbevakningen

Den italienska kustbevakningen - Corpo delle Capitanerie di Porto - Guardia Costiera, är en militär kår som organisatoriskt ingår i marinen, men operativt lyder under transportministeriet. Den består av 10 000 kustbevakningssoldater.

Flygvapnet

I det italienska flygvapnet - Aeronautica Militare - ingår 44 00 soldater. De viktigaste flygstridsplattformarna är:

• 120 Eurofighter Typhoon, jaktattack
• 100 Panavia Tornado, attack
• 100 Aermacchi AMX, attack

Dessutom finns 10 Lockheed Martin C-130 Hercules transportflygplan.

Karabinjärerna

Karabinjärerna - Carabinieri - har 128 000 polissoldater fördelade på 537 karabinjärdistrikt och 4 671 karabinjärstationer, samt mobila förband och specialförband. Karabinjärerna lyder operativt under inrikesministeriet och har huvudansvaret för allmän ordning och säkerhet på landsbygen och i små städer, men finns överallt i Italien.

Huvudartikel: Carabinieri

Guardia di Finanza

Finanspolisen - Guardia di Finanza - har 68 000 polissoldater. Det är en militär kår underställd finansministeriet.

Huvudartikel: Guardia di Finanza